svenskt skogsbruk

Blev idag upplyst på facebook om en ny artikelserie i Dagens Nyheter. Om skogsbruk. Nu förstår ju jag, som har en fru vars familj i alla tider har värmt huset med egen skog och byggt en hel del bodar och bryggor med trä från egna skogen. Men det finns ju gränser för hur man får bete sig.

också enklaste uttryck som ”dra åt skogen!” (det vill säga åt helvetet, obegripligt på de flesta språk) antyder att skogen intar en metafysisk plats i svenskens sinne. Där finns både paradiset och det andra stället. Den står för frihet och dödsbringande förtrollning, där blir man förlorad eller frälst, där ruvar den farliga kvinnligheten, där växer svårmodet och hänförelsen. ”Gud är inte död, men har flyttat från kyrkan till skogen”, noterade psykiatrikern Nils Uddenberg häromåret. Men då antar jag att det spelar roll att de skogar som inspirerat katedralbyggarna numera mest liknar ett parkeringsgarage. Trångt mellan pelarna och lågt i tak. Det blir en annan sorts andakt.

Frågan är också vem som drabbas. I storstäderna är all skog viktig. Men där det finns fler träd än arbetstillfällen så är skogen helt plötsligt någonting som betraktas med speciella ögon. Det är som taget ur sovjet. Eller kanske USAs jakt på naturgas. Allt skall skövlas till vilket pris som helst.

Hans Åfeldt säger att skogen blivit en klassfråga. ”Det är vi i skogslänen som är underklassen. Stadsborna får ha sin skog i fred.” Det tar ett tag innan jag inser att det som låter som en paradox är en bisarr realitet.
Stockholmaren kan ta cykeln till en trollskog och vandra där i timmar utan att stöta på en väg. I det skogigaste bland landskapen kan Hans Åfeldt inte knalla i en kvart bland virkesåkrarna utan att hamna på kalhyggen. I Stockholm är skyddszonen mot hänsynslösa hyggen tre mil från staden. I Storfors är det fem meter från husknuten. Kanske är det förklaringen till att stadsborna är de sista att uppfatta förvandlingen av landskapet.

Slutklämmen är ett sorgligt bevis på människans metdiska grymhet. Vår arvssynd. När ett träd är för grovt för skogsmaskinen och antagligen helt "värdelöst" för industrin, ja då skall det fällas ändå, för så har ledningen sagt.

På hyggets tredje dag stod några praktfulla träd närmast husen kvar. Bland dem en väldig gran, 270 centimeter i omkrets, troligen ett av Storfors äldsta vittnen. Då har bolaget ändrat sig i sista stund? Nej, inte alls, trädet är bara för mäktigt för skördaren, måste tas ned för hand, upplyser maskinisten. Jag förstår, så här grovt virke är förstås extra begärligt? ”Nej, den här vill inget sågverk ta. Den står så nära huset att den är säkert full med spik efter fågelholkar.” Så vad blir det av den? ”Massa, papper eller kanske blöjor.”

Lokalt är det Norrsundet som drabbats hårt. Kommunen sålde fastigheterna mitt i centrum för två kronor och sedan avverkade den nya ägaren parken centrum. Måste ha blivit en väldigt bra avkastning på pengarna för köparen...